Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
klar·ar1ibl. med partikelnav, utan större betydelseskillnad
kunna genomföra eller genomgå
ngt besvärligt, med tillfredsställande resultat
Nollklara (av) uppgiftenklara skrivningenklara amorteringarnaklara (av) att sköta hushålletklara (av) alla svårighetervi är en man kort men vi får klara det bäst vi kan○spec. (i sportsammanhang)prestera
han har klarat 2,20 i höjdhopp○äv. med konstruktionsväxlingbesegra
han är lovande, men frågan är om han klarar VM-trean○spec. äv.i vissa uttryck
kunna rädda
klara livhanken○äv. försvagatbli klar
med ngt
han klarade (av) läxan på en halvtimmaklara (av) ngt/att+Vklara biffensebiff
klara skivanse1skiva 1
sedan 1881fornsv. klara ’göra ren och klar’
2göra (vätska) fri från föroreningar
Nollklara kaffet○äv. bildligtklara tankarnaklara ngtklara strupensestrupe
sedan början av 1500-taletLäke- och örte-böcker3göra fri för användning
sjö.sjö.klara ankaretklara ngtsedan ca 16954klarera
mindre brukl.ekon.seseklarera 2
klara räkningenklara ngtsedan 15765i vissa uttryck
gå fri från
fara; om fartyg e.d.
sjö.båten klarade grundet med några meter tillgodoklara ngtsedan 1846Subst.:vbid1-207123klarande,
vbid2-207123klarning (till 2 - 3)