Svensk ordbok 2009, webbversion

kla`ra verb ~de ~t klar·ar1ibl. med partikelnav, utan större betydelse­skillnad kunna genom­föra eller genom­gå ngt besvärligt, med tillfreds­ställande resultat Nollklara (av) upp­giftenklara skrivningenklara amorteringarnaklara (av) att sköta hus­hålletklara (av) alla svårighetervi är en man kort men vi får klara det bäst vi kan○spec. (i sport­sammanhang)prestera han har klarat 2,20 i höjd­hopp○äv. med konstruktionsväxlingbesegra han är lovande, men frågan är om han klarar VM-trean○spec. äv.i vissa ut­tryck kunna rädda klara liv­hanken○äv. försvagatbli klar med ngt han klarade (av) läxan på en halv­timmaklara (av) ngt/att+Vklara biffensebiff klara skivanse1skiva 1 sedan 1881fornsv. klara ’göra ren och klar’ 2göra (vätska) fri från för­oreningar Nollklara kaffet○äv. bildligtklara tankarnaklara ngtklara strupensestrupe sedan början av 1500-taletLäke- och örte-böcker3göra fri för an­vändning sjö.sjö.klara ankaretklara ngtsedan ca 16954klarera mindre brukl.ekon.seseklarera 2 klara räkningenklara ngtsedan 15765i vissa ut­tryck gå fri från fara; om far­tyg e.d. sjö.båten klarade grundet med några meter till­godoklara ngtsedan 1846Subst.:vbid1-207123klarande, vbid2-207123klarning (till 2 - 3)