Svensk ordbok 2009, webbversion

klapp`ra verb ~de ~t klappr·ar●ge i­från sig korta, skarpa ljud utan efter­klang NollJFRcohyponymsmattra klapprande höga klackarstorkarna klapprade med näbben○ibl. med ton­vikt på åt­följande förflyttningvanligen med partikel, t.ex.fram hon klapprade fram i sina trä­skorklappra (med ngt)sedan 1708av lågty., ty. klappern med samma betydelse; till 1klappa; ljud­härmande Subst.:vbid1-207114klapprande; 1klapper