Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
klappr·ar●ge ifrån sig korta, skarpa ljud utan efterklang
NollJFRcohyponymsmattra
klapprande höga klackarstorkarna klapprade med näbben○ibl. med tonvikt på åtföljande förflyttningvanligen med partikel, t.ex.fram
hon klapprade fram i sina träskorklappra (med ngt)sedan 1708av lågty., ty. klappern med samma betydelse; till 1klappa; ljudhärmande
Subst.:vbid1-207114klapprande;
1klapper