Svensk ordbok 2009, webbversion
klan`tig
adjektiv ~t
klant·ig●som (ofta) bär sig dumt åt
vard.admin.psykol.JFRcohyponymjönsigcohyponymtöntig
någon klantig tjänsteman hade räknat fel så huset blev kraftigt upptaxerat○äv. om handling e.d.en klantig hantering av ärendetsedan 1960-talet