Svensk ordbok 2009, webbversion

klan`tig adjektiv ~t klant·ig●som (ofta) bär sig dumt åt vard.admin.psykol.JFRcohyponymjönsigcohyponymtöntig någon klantig tjänste­man hade räknat fel så huset blev kraftigt upp­taxerat○äv. om handling e.d.en klantig hantering av ärendetsedan 1960-talet