Svensk ordbok 2009, webbversion
klant
substantiv
~en ~ar
klant·en
●
person som (ofta) bär sig dumt åt
vard.
psykol.
yrk.
sedan 1960-talet
sv. dial.
klant
’bergklint; knöl (på ngn kroppsdel); träkloss; klumpig mansperson’