Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
klank·ar●ibl. med partikelnner, utan större betydelseförändring
mekaniskt förebrå på ett småaktigt sätt
vard.komm.klanka på sjukvårdenmånga klankar på regeringenhon klankar (ner) på honom hela tidenklanka (ner) på ngn/ngtsedan 1559svenskt ord, trol. ljudhärmande; jfr äldre sv. klanka, om korp och kråka
Subst.:vbid1-207050klankande;
vbid2-207050klank