Svensk ordbok 2009, webbversion

klank`a verb ~de ~t klank·ar●ibl. med partikelnner, utan större betydelse­förändring mekaniskt före­brå på ett småaktigt sätt vard.komm.klanka på sjuk­vårdenmånga klankar på regeringenhon klankar (ner) på honom hela tidenklanka (ner) på ngn/ngtsedan 1559svenskt ord, trol. ljud­härmande; jfr äldre sv. klanka, om korp och kråka Subst.:vbid1-207050klankande; vbid2-207050klank