Svensk ordbok 2009, webbversion

kink`a verb ~de ~t kink·ar1bilda o­önskade bukter eller knutar om lina, rep, vatten­slang e.d. sjö.skjut i­hop linan så att den inte kinkar när den löper utkinka (sig)sedan 1887till 1kink 2vara gnällig och fordrande komm.kinkande barnkinka inte med matenkinka (med ngt)sedan 1631sv. dial. kinka ’hänga och slänga; släpa; ha svårigheter; klema med barn’; nära besl. med 1kink Subst.:vbid1-206512kinkande, vbid2-206512kinkning (till 1); 2kink (till 2)