Svensk ordbok 2009, webbversion

kin`dben substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kind|­ben·et●ben som förbinder pann­benet och överkäks­benet med tinning­benet på var­dera ansikts­halvan med.höga kindben○ofta äv. med tanke på den del av kinden som ligger ovan­för kind­knotansedan mitten av 1300-taletBjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)fornsv. kinben