Svensk ordbok 2009, webbversion

1kille [kil`e] substantiv ~n killar kill·en●pojke vard.yrk.småkilleden längste killen i klassen○ibl. äv. om vuxen mankillarna i landslags­truppen○spec.pojk­vän hon ska träffa sin kille i kvällsedan 1924trol. samma ord som sv. dial. kille ’killing’, smekordsbildn.
2kille [çil`eäv.kil`e] substantiv ~n kill·en●ett kort­spel med en speciell kort­lek med 21 par kort spel.killekortkillelek○äv. om det högsta kortet i så­dan kort­leksedan 1834bildn. till Harlekin (figuren på ett av korten)