Svensk ordbok 2009, webbversion

kenning [ken`-] substantiv ~en ~ar kenn·ing·en●(svår­tydd) poetisk om­skrivning i forn­nordisk, särsk. forn­isländsk, poesi; vanligen med mytologiska an­spelningar litt.vet.JFRcohyponymperifras en typisk kenning är ”drakens bädd” för ”guld”sedan 1689av isl. kenning med samma betydelse, till kenna ’benämna, kalla’, samma ord som känna