Svensk ordbok 2009, webbversion
[ken`-]
substantiv ~en ~ar
kenn·ing·en●(svårtydd) poetisk omskrivning
i fornnordisk, särsk. fornisländsk, poesi; vanligen med mytologiska anspelningar
litt.vet.JFRcohyponymperifras
en typisk kenning är ”drakens bädd” för ”guld”sedan 1689av isl. kenning med samma betydelse, till kenna ’benämna, kalla’, samma ord som känna