Svensk ordbok 2009, webbversion

ka`vel substantiv ~n kavlar el. ka`vleka`vle ~n kavlar kavl·en1ett cylinder­formigt (trä)redskap som är rörligt kring sin axel spec. för ut­bakning av deg el. för mangling kokk.brödkavelmangelkavelsedan slutet av 1200-talet SOU; 1664 om bröd­kavelWestgöta-Lagenfornsv. kafle ’mun­kavle, bud­kavle m.m.’, urspr. ’runt trä­stycke’ 2del av svärdfäste som man griper om med handen mil.sedan 17693vanligen i sammansättn. trästav med (skriv)tecken bok.budkavelsedan slutet av 1200-talet (i sammansättn. bud-)Westgöta-Lagen