Svensk ordbok 2009, webbversion

kaus [kau´s] substantiv ~en ~er [kau´s- el. kau`s-] kaus·en●ring av metall eller plast med utåt­böjda kanter som läggs i splitsade ögon på tåg­virke, i hål i segel etc., till skydd mot nötning; äv. om mot­svarande droppformiga före­mål NollJFRcohyponymöljett sedan 1691av lågty. kaus(e) eller nederl. kous med samma betydelse, eg. ’strumpa’