Svensk ordbok 2009, webbversion

karbunk´el substantiv ~n karbunklar karb·unkl·ar1(större) böld med.även en vanlig finne är att betrakta som en karbunkelsedan 1635fornsv. karbunkula ’karbunkelsten’; av medeltidslat. carbun´culus, eg. ’glödande kol’, till lat. car´bo ’kol’ 2röd ädel­sten särsk. om rubin och granat åld.mineral.sedan 1430–50Konung Alexander