Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n karbunklar
karb·unkl·ar1(större) böld
med.även en vanlig finne är att betrakta som en karbunkelsedan 1635fornsv. karbunkula ’karbunkelsten’; av medeltidslat. carbun´culus, eg. ’glödande kol’, till lat. car´bo ’kol’
2röd ädelsten
särsk. om rubin och granat
åld.mineral.sedan 1430–50Konung Alexander