Svensk ordbok 2009, webbversion

1ka`ra substantiv ~n karor kar·an●typ av raka för öppen eld mindre brukl.maskin.sedan 1738sv. dial. kara; till 2kara
2ka`ra verb ~de ~t kar·ar●skrapa (ngt) åt visst håll mindre brukl.Nollkara ngt (ngnstans)sedan 1638sv. dial. kara ’skrapa, krafsa’; besl. med ty. kehren ’sopa’ Subst.:vbid1-203740karande, vbid2-203740karning