Svensk ordbok 2009, webbversion

kan`ta verb ~de ~t kant·ar1göra en kant jämn på virke e.d. tekn.kanta ngtsedan 16552vanligen perf. part. förse med kanter Nollmössan var kantad med kanin­skinngrus­gången var kantad med runda stenarkanta ngtsedan 17343befinna sig längs yttre gränser av ngt, ofta i stor mängd Nollpopplar kantade flodenstora människo­massor kantade gatornakanta ngtsedan 1766Subst.:vbid1-203129kantande, vbid2-203129kantning