Svensk ordbok 2009, webbversion
[kan´-äv.kan`-]
substantiv ~n ~er [-e´rer]
kansl·er·er●ofta i sammansättn.
(titel för) mycket högt uppsatt ämbetsman
samh.yrk.justitiekansleruniversitetskansler○äv. om regeringschef i Tyskland och Österrikeförbundskanslerrikskanslerkanslerns regeringsförklaringsedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kancelär, kanzler; av medeltidslat. cancella´rius ’tjänare; sekreterare’; till kansli