Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
kan·in·en●typ av (ofta tamt) hardjur med mjuk päls
och ngt kortare bakben och öron än harens
zool.kaninavelkaninburkaninpälsangorakanintamkaninvildkaninjaga kaniner○spec. som inslag i trolleritrollkarlen drog en vit kanin ur hatten○äv. om motsvarande pälsverk el. maträttkaninmössahon säger att det är sobel, men det är nog bara kaninföröka sig som kaninerseföröka sig
sedan 1621av lågty. kanin med samma betydelse; ur lat. cuni´culus med samma betydelse