Svensk ordbok 2009, webbversion

kani´n substantiv ~en ~er kan·in·en●typ av (ofta tamt) har­djur med mjuk päls och ngt kortare bak­ben och öron än harens zool.kaninavelkaninburkaninpälsangorakanintamkaninvildkaninjaga kaniner○spec. som in­slag i trolleritroll­karlen drog en vit kanin ur hatten○äv. om mot­svarande päls­verk el. mat­rättkaninmössahon säger att det är sobel, men det är nog bara kaninföröka sig som kaninerseföröka sig sedan 1621av lågty. kanin med samma betydelse; ur lat. cuni´culus med samma betydelse