Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
kan·ik·en●medlem av medeltida domkapitel
inom romersk-katolska kyrkan
relig.yrk.sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kanunker, kaniker; av medeltidslat. cano´nicus ’medlem av domkapitel’; till grek. kano´n ’regel, rättesnöre’; jfr 1kanon