Svensk ordbok 2009, webbversion

kani´k substantiv ~en ~er kan·ik·en●med­lem av medel­tida dom­kapitel in­om romersk-katolska kyrkan relig.yrk.sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kanunker, kaniker; av medeltidslat. cano´nicus ’med­lem av dom­kapitel’; till grek. kano´n ’regel, rätte­snöre’; jfr 1kanon