Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
kamel·en●typ av idisslare som har lång, smal hals och (ofta) en eller två pucklar och som kan leva länge utan vatten
och förekommer (som tamdjur) i ökenområden; särsk. om det tvåpuckliga djuret
zool.JFRcohyponymdromedar
kamelförarekamelhårkamelkaravankamelen är passgångareköpmännen färdades på kameler och åsnorsila mygg och svälja kamelersemygg
sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. kamel; av lat. came´lus, grek. kam´elos; av semitiskt urspr.
Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”Bibel 2000, Markus 10:24–25