Svensk ordbok 2009, webbversion

kalabali´k substantiv ~en ~er kalabal·ik·en●stormig yttring av o­ro eller konflikt komm.JFRcohyponymtumult när bussen krockade ut­bröt kalabalik○äv. försvagat om rörig situation e.d.kalabalik i straff­områdetsedan 1713av turk. ghalabaliq med samma betydelse, eg. ’folk­samling’; av arab. urspr. Kalabaliken i Bender.Gängse benämning på det tumult varvid Karl XII:s läger i Bender intogs av turkar och tatarer 1713.