Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
kalabal·ik·en●stormig yttring av oro eller konflikt
komm.JFRcohyponymtumult
när bussen krockade utbröt kalabalik○äv. försvagat om rörig situation e.d.kalabalik i straffområdetsedan 1713av turk. ghalabaliq med samma betydelse, eg. ’folksamling’; av arab. urspr.
Kalabaliken i Bender.Gängse benämning på det tumult varvid Karl XII:s läger i Bender intogs av turkar och tatarer 1713.