Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv kaklet koll. ibl. ~n, plur. ~, best. plur. kaklen
kakl·et●platta av bränt lergods som är glaserad på ena sidan
och används för golv- och väggbeklädnad i våtutrymmen, kök etc., förr äv. för eldstäder
heminr.ett kakel hade lossnat○vanligen koll.kakelgolvkakelplattakakelugnmönstrat kakellägga kakelsätta (upp) kakel i badrummetsedan 1622jfr fornsv. kakil ’kakelugn’; via ty. Kachel ’kakel’; av lat. cacab´ulus ’matlagningskärl av lera’