Svensk ordbok 2009, webbversion

ka´kel substantiv kaklet koll. ibl. ~n, plur. ~, best. plur. kaklen kakl·et●platta av bränt ler­gods som är glaserad på ena sidan och an­vänds för golv- och vägg­beklädnad i våt­utrymmen, kök etc., förr äv. för eld­städer heminr.ett kakel hade lossnat○vanligen koll.kakelgolvkakelplattakakelugnmönstrat kakellägga kakelsätta (upp) kakel i bad­rummetsedan 1622jfr fornsv. kakil ’kakel­ugn’; via ty. Kachel ’kakel’; av lat. cacab´ulus ’matlagningskärl av lera’