Svensk ordbok 2009, webbversion

kack`la verb ~de ~t kackl·ar●stöta ut korta, en­toniga läten i o­avbruten följd om höns­fåglar och gäss komm.zool.JFRcohyponymsnattra ○äv. bildligt om person, särsk. kvinnaned­sätt.ett hög­ljutt kacklande möhippegängkackla (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1578ljud­härmande; jfr lågty. kakelen, eng. cackle med samma betydelse Subst.:vbid1-200971kacklande; kackel