Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
kackl·ar●stöta ut korta, entoniga läten i oavbruten följd
om hönsfåglar och gäss
komm.zool.JFRcohyponymsnattra
○äv. bildligt om person, särsk. kvinnanedsätt.ett högljutt kacklande möhippegängkackla (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1578ljudhärmande; jfr lågty. kakelen, eng. cackle med samma betydelse
Subst.:vbid1-200971kacklande;
kackel