Svensk ordbok 2009, webbversion
kack´el
substantiv kacklet
kackl·et●ljud från hönsfåglar och gäss
komm.zool.JFRcohyponymsnatter
○äv. bildligtpladder
det var ett förskräckligt kackel i klassrummetkackel (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1749; 1650 om människortill kackla