Svensk ordbok 2009, webbversion

kack´el substantiv kacklet kackl·et●ljud från höns­fåglar och gäss komm.zool.JFRcohyponymsnatter ○äv. bildligtpladder det var ett förskräckligt kackel i klass­rummetkackel (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1749; 1650 om människortill kackla