Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n jäntor
jänt·an●flicka
ngt åld.yrk.jäntungebondjäntaen grann jäntaNilssons jäntaderas hembiträde var en jänta utifrån öarnasedan 1811 (1608 i formen gänta)äldre sv. gänta, bildn. till gant ’narr, tok’
Där gingo tre jäntor i solen på vägen vid Lindane Le.Gustaf Fröding, Tre trallande jäntor ( i Nya dikter, 1894)