Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en
jäm|vikt·en●tillstånd hos visst (system av) föremål som kännetecknas av att de lägesförändrande krafterna precis upphäver varandra
så att det råder balans
fys.psykol.JFRcohyponymbalans 1
jämviktslägejämviktsrubbningen stabil jämvikten labil jämviktrubba stenens jämvikthon stuvade om matvarorna så att hon fick jämvikt mellan kassarna○spec.balans
behålla jämviktenhan var nära att förlora jämvikten○ofta mer abstrakttillstånd där ingående parter eller faktorer har samma grad av inverkan eller inflytande på varandra
jämviktsriksdagdet råder ingen verklig jämvikt mellan arbetsmarknadens parterden militära jämvikten mellan supermakterna rubbades○spec. i fråga om själsliga förhållandennå en viss mognad, jämvikt och social anpassning(i) jämvikt, jämvikt (mellan ngra)sedan 1695