Svensk ordbok 2009, webbversion
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
juxta|pos·it·ion·en●samordning av flera element
i vetenskapliga sammanhangspråkvet.vetenskapl.teorin att Iliaden uppkommit genom juxtaposition av självständiga sånger○spec. språkvet.placering intill varandra av ord, fraser eller satser utan egentlig (prosodisk) markering
juxtaposition av två huvudsatserjuxtaposition (av ngra)sedan 1840bildn. till lat. ju´xta ’bredvid; tätt intill’ och position