Svensk ordbok 2009, webbversion

junktur [juŋ(k)tu´r] substantiv ~en ~er junkt·ur·en●ngt i naturligt tal som (i stället för paus) markerar gräns mellan ord el. stavelser el. morfem; om intensitetshöjning, aspiration, konsonantlängd m.m. språkvet.○äv. om mot­svarande markeringar i skriftsedan 1967av lat. junctu´ra ’samman­fogning’; till jun´gere ’förena’