Svensk ordbok 2009, webbversion
[juŋ(k)tu´r]
substantiv ~en ~er
junkt·ur·en●ngt i naturligt tal som (i stället för paus) markerar gräns mellan ord
el. stavelser el. morfem; om intensitetshöjning, aspiration, konsonantlängd m.m.
språkvet.○äv. om motsvarande markeringar i skriftsedan 1967av lat. junctu´ra ’sammanfogning’; till jun´gere ’förena’