Svensk ordbok 2009, webbversion

jo`rdbävning substantiv ~en ~ar jord|­bäv·ning·en●kraftig, relativt kort­varig skakning eller serie skakningar i marken orsakad(e) av bristningar i jordens inre och ibl. med­förande sprickor, jord­skred m.m. geol.SYN.synonymjordskalv JFRcohyponymjordstöt jordbävningskatastrofen jordbävning har registrerats av seismografen i Lundjordbävningens epicentrum låg 200 km nord­väst om Pekingjordbävningen har magnituden 7,2 på Richterskalanden stora jordbävningen befaras ha krävt flera tusen livsedan 1526