Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
jord|bäv·ning·en●kraftig, relativt kortvarig skakning eller serie skakningar i marken orsakad(e) av bristningar i jordens inre
och ibl. medförande sprickor, jordskred m.m.
geol.SYN.synonymjordskalv
JFRcohyponymjordstöt
jordbävningskatastrofen jordbävning har registrerats av seismografen i Lundjordbävningens epicentrum låg 200 km nordväst om Pekingjordbävningen har magnituden 7,2 på Richterskalanden stora jordbävningen befaras ha krävt flera tusen livsedan 1526