Svensk ordbok 2009, webbversion
ja
`
ma
verb
~de ~t
jam·ar
●
ge ifrån sig sitt karakteristiska, gälla eller mjuka läte
om katt
zool.
JFR
cohyponym
mjau
jama
sedan 1665
av ljudhärmande urspr.
Subst.:
vbid1-198107
jamande
,
vbid2-198107
jamning
;
jam