Svensk ordbok 2009, webbversion

irr`a verb ~de ~t irr·ar●ibl. med partikel, särsk.omkring plan­löst driva (om­kring) utan mål el. under få­fängt sökande efter mål Nollde irrade om­kring i skogen i flera timmar○äv. ut­vidgatinte finna fäste för blick e.d. han irrade med blicken○äv. om blick, ljus­sken e.d.vara i snabb och o­regelbunden rörelse hans ögon irrade hit och ditirrande stjärnorirra (med ngt), irra (ngnstans)sedan 1801av ty. irren ’ströva om­kring; gå vilse; miss­ta sig’; besl. med lat. erra´re ’irra om­kring; miss­ta sig’ Subst.:vbid1-197010irrande