Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
irr·ar●ibl. med partikel, särsk.omkring
planlöst driva (omkring)
utan mål el. under fåfängt sökande efter mål
Nollde irrade omkring i skogen i flera timmar○äv. utvidgatinte finna fäste
för blick e.d.
han irrade med blicken○äv. om blick, ljussken e.d.vara i snabb och oregelbunden rörelse
hans ögon irrade hit och ditirrande stjärnorirra (med ngt), irra (ngnstans)sedan 1801av ty. irren ’ströva omkring; gå vilse; missta sig’; besl. med lat. erra´re ’irra omkring; missta sig’
Subst.:vbid1-197010irrande