Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n ~er
ir·oni·er●skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån
komm.JFRcohyponymsatir
självironihan skildrar den ”idylliska” småstaden med bitande ironihennes cynismer och ironier○äv. om förmåga att uttrycka sig på detta sätt○äv. bildligtöverraskande, oberäknelig händelseutveckling
ofta om egendomliga sammanträffanden som verkar illvilligt uträknade
genom en ödets ironi tvingades han samarbeta med sin gamle trätobrodersedan 1788via lat. av grek. eironei´a ’låtsad okunnighet; förställning; ironi’, till ei´ron ’hycklare’