Svensk ordbok 2009, webbversion

ironi´ substantiv ~n ~er ir·oni·er●skenbart ut­tryck för upp­skattning som i verkligheten inne­bär kritik eller hån komm.JFRcohyponymsatir självironihan skildrar den ”idylliska” små­staden med bitande ironihennes cynismer och ironier○äv. om förmåga att ut­trycka sig på detta sätt○äv. bildligtöver­raskande, o­beräknelig händelse­utveckling ofta om egendomliga samman­träffanden som verkar ill­villigt ut­räknade genom en ödets ironi tvingades han sam­arbeta med sin gamle träto­brodersedan 1788via lat. av grek. eironei´a ’låtsad o­kunnighet; förställning; ironi’, till ei´ron ’hycklare’