Svensk ordbok 2009, webbversion
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
in·vok·at·ion·en●(litterär) hänvändelse
till ngn frånvarande person, gudom e.d.
komm.litt.vet.”O, forna tiders kvinnor!” ― med denna invokation inleds ett av kapitlen i Gösta Berlings sagasedan 1781av lat. invoca´tio med samma betydelse, till invoca´re ’anropa; åkalla’