Svensk ordbok 2009, webbversion
interlokutö´r
substantiv ~en ~er
inter·lok·ut·ör·en●person som man samtalar med
komm.yrk.○spec.person som lämnat viss uppgift
JFRcohyponymsagesman
(ngns) interlokutörsedan 1801av fra. interlocuteur med samma betydelse; till inter- och lat. loq´ui ’tala’