Svensk ordbok 2009, webbversion

1inspek`tor substantiv ~n ~er [-o´rer] in·spekt·or·er●person som ut­övar viss till­syn över institution e.d.; vanligen som förtroende­uppdrag delvis histor.pedag.yrk.Värm­lands nations inspektor, professor NNsedan 1670
2inspekto´r substantiv ~en ~er in·spekt·or·er●ofta i sammansättn. (titel för) person som yrkesmässigt har upp­syn över viss verksamhet yrk.JFRcohyponymuppsyningsmancohyponymförvaltare stationsinspektorsedan 1635