Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
in|rikt·ar●äv. lös förb., serikta 1
sätta (verktyg, instrument e.d.) i läge för att verka i viss riktning
NollJFRcohyponymorientera 1
inrikta kikaren mot bergstoppen○ofta med avs. på verksamhetkoncentrera
på viss uppgift e.d.
partiets strävan inriktades på att skapa ett rättvisare samhälleinrikta ngt mot/på ngn/ngt, inrikta ngt på att+V/SATSsedan 1713Subst.:vbid1-194800inriktande,
inriktning