Svensk ordbok 2009, webbversion

in`finitiv substantiv ~en ~er in·fin·it·iv·en●en grund­läggande verb­form som i svenskan kan före­gås av ordet ”att” och kombineras med vissa an­dra verb (hjälp­verb) och är uppslags­form i de flesta ord­böcker, t.ex. denna språkvet.infinitiv av ”sprang” är ”springa”sedan 1803av lat. (mod´us) infiniti´vus med samma betydelse; till infinit