Svensk ordbok 2009, webbversion

infinit [in´-el.-i´t] adjektiv, neutr. ~ in·fin·it●som inte ensam kan ut­göra predikat i en sats admin.språkvet.de infinita verb­formerna, allt­så infinitiv, particip och supinumsedan 1853av lat. infini´tus ’o­begränsad; o­bestämd’; jfr definiera, fin, 1final 1, finit