Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv indiciet indicier
in·dici·et●omständighet som styrker förmodan eller misstankar
utan att utgöra bindande bevis; spec. i samband med rättegång
jur.indiciekedjahan fälldes på enbart indicierett indicium på att han hade varit hemma var den varma spisenett indicium (på ngt/SATS)sedan 1716; ca 1825 i jur. sammanhangav lat. indic´ium ’bevis; märke; tecken’; jfr indicera