Svensk ordbok 2009, webbversion

indi´cium substantiv indiciet indicier in·dici·et●om­ständighet som styrker förmodan eller miss­tankar utan att ut­göra bindande bevis; spec. i sam­band med rätte­gång jur.indiciekedjahan fälldes på en­bart indicierett indicium på att han hade varit hemma var den varma spisenett indicium (på ngt/SATS)sedan 1716; ca 1825 i jur. samman­hangav lat. indic´ium ’bevis; märke; tecken’; jfr indicera