Svensk ordbok 2009, webbversion
[im`-äv.im´-]
substantiv ~en ~er
im·per·at·iv·en●en verbform som främst betecknar uppmaning
språkvet.imperativ av ”köpa” är ”köp”sedan 1803av lat. (mod´us) imperati´vus med samma betydelse, till impera´re ’befalla; härska’
[im`-äv.im´-]
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
im·per·at·iv·et●(moralisk) norm för handlande
fil.kategoriskt imperativallmän viljenorm som säger människan vad hon ovillkorligen bör görafil.
den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant introducerade principen om det kategoriska imperativet
sedan 1799
[im´-el.im`-]
adjektiv ~t
im·per·at·ivadmin.pol.imperativt mandatsemandat 1
sedan 1901