Svensk ordbok 2009, webbversion

ignore´ra [iŋn-äv.inj-] verb ~de ~t ignor·er·ar●(ge sken av att) inte fästa av­seende vid komm.landet ignorerade in­gångna av­taltalaren ignorerade in­passet○spec.ge sken av att inte märka ngns när­varo e.d. hon ignorerade full­ständigt ex­maken på festenignorera ngn/ngt/SATSsedan 1820av lat. ignora´re ’vara o­kunnig om’ Subst.:vbid1-191227ignorerande, vbid2-191227ignorering; ignorans