Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
igel|kott·en●ett litet insektsätande däggdjur med taggbeklädd rygg
och lång, trynliknande nos
zool.när barnen rörde vid igelkotten rullade den ihop sigigelkotten låg i vinterdvalaman ser alltför ofta överkörda döda igelkottar på våra vägar○ofta bildligt i uttryck för försiktig försvarstaktikvanligen i sammansättn.
igelkottsförsvarigelkottstaktik○äv. om närbesläktade djurvanligen i sammansättn.
igelkottfamiljensedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. ighulkutter, igelkotter; igel- hör trol. samman med igel och -kott med kotte