Svensk ordbok 2009, webbversion

i`gelkott substantiv ~en ~ar igel|­kott·en●ett litet insekts­ätande dägg­djur med taggbeklädd rygg och lång, trynliknande nos zool.när barnen rörde vid igelkotten rullade den i­hop sigigelkotten låg i vinter­dvalaman ser allt­för ofta över­körda döda igelkottar på våra vägar○ofta bildligt i ut­tryck för försiktig försvarstaktikvanligen i sammansättn. igelkottsförsvarigelkottstaktik○äv. om när­besläktade djurvanligen i sammansättn. igelkottfamiljensedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. ighulkutter, igelkotter; igel- hör trol. samman med igel och -kott med kotte