Svensk ordbok 2009, webbversion

ifrå`gakomma verb ifrågakom ifrågakommit ifrågakommen ifrågakomna, pres. ifrågakommer i·fråga|­komm·er●ofta lös förb. i formernakomma ifråga, komma i fråga över­vägas (och eventuellt komma att ske) Nollnågon kritik av ledningen fick inte ifrågakommarepressalier ska inte ifrågakommaifrågakommasedan 1850Subst.:vbid1-191038ifrågakommande