Svensk ordbok 2009, webbversion

hörs´el substantiv ~n hör·seln●förmåga att upp­fatta ljud genom att ljudets våg­rörelser sätter trum­hinnan i rörelse med.hörselintryckhörselnedsättninghörselskadahörselvillagod hörselned­satt hörselförlora hörselnhan har dålig hörsel på vänster öra○spec. om denna förmåga som ett av de fem sinnenasynen, hörseln och känseln är kan­ske de viktigaste sinnenasedan 1385Klosterläsningfornsv. hörsl, hörsla; till höra