Svensk ordbok 2009, webbversion
hö`kare
substantiv ~n äv. vard. hökarn, plur. ~, best. plur. hökarna
hök·ar·en●handelsman
i hökeri
åld.handel.yrk.hökarbodsedan 1640av lågty. höker med samma betydelse; av omdiskuterat urspr; ev. besl. med fornsv. huka ’mångla’