Svensk ordbok 2009, webbversion

hö`kare substantiv ~n äv. vard. hökarn, plur. ~, best. plur. hökarna hök·ar·en●handels­man i hökeri åld.handel.yrk.hökarbodsedan 1640av lågty. höker med samma betydelse; av om­diskuterat urspr; ev. besl. med fornsv. huka ’mångla’