Svensk ordbok 2009, webbversion
[hök`-]
substantiv ~en ~er
hög|tid·en●(viss) tidpunkt eller kortare tidsperiod som firas på ett festligt men värdigt sätt
ofta till minne av ngn/ngt el. för att markera att ngn ny period inleds; spec. i religiösa sammanhang
relig.tid.högtidstalinvigningshögtidjubileumshögtidminneshögtidnationalhögtidsorgehögtidkyrkans stora högtider: jul, påsk och pingstden gamla servisen används bara vid högtiderna○äv. om glädjande händelse e.d.det var en högtid varje gång morföräldrarna kom på besök○äv. i uttryck för sinnesstämning e.d. som svarar mot ett högtidligt tillfällebarnens ansikten strålade av glädje och högtid(under/vid) högtidensedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. höghtiþ, äv. ’bröllop’; av lågty. hochtid ’hög kyrklig eller världslig fest’; jfr ty. Hochzeit ’bröllop’