Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. högtalarn, plur. ~, best. plur. högtalarna
hög|tal·ar·en●apparat som kan (åter)omvandla elektriska signaler till ljud
spec. som del av radio- el. grammofonanläggning e.d.
radiotekn.högtalaranläggningur högtalarna strömmade skvalmusiken inbyggd stereoanläggning med högtalare vid baksätet○spec. äv. för förstärkning av ljud som produceras på platsen (ibl. utan att först omvandlas till elektriska signaler)högtalarbilgenom de skrällande högtalarna mässades tågtidernamed hjälp av 20 högtalare spred partifunktionären sitt budskap över torgetsedan 1924