Svensk ordbok 2009, webbversion

hö`gtalare substantiv ~n äv. vard. högtalarn, plur. ~, best. plur. högtalarna hög|­tal·ar·en●apparat som kan (åter)omvandla elektriska signaler till ljud spec. som del av radio- el. grammofonanläggning e.d. radiotekn.högtalaranläggningur högtalarna strömmade skval­musiken in­byggd stereo­anläggning med högtalare vid bak­sätet○spec. äv. för förstärkning av ljud som produceras på platsen (ibl. utan att först om­vandlas till elektriska signaler)högtalarbilgenom de skrällande högtalarna mässades tåg­tidernamed hjälp av 20 högtalare spred parti­funktionären sitt budskap över torgetsedan 1924