Svensk ordbok 2009, webbversion
[hö`g-el.hö´g-]
substantiv ~en ~er
hög·het·en1knappast plur.
upphöjdhet och värdighet
spec. om oberoende av materiella företeelser
högt.psykol.drömmen om livets höghet och människosläktets förädlingsedan 1522fornsv. höghhet ’högt uppsatt person’
2(del av titel för) kunglig person
samh.Hans kunglig höghetErs höghetsedan 1522