Svensk ordbok 2009, webbversion

höghet [hö`g-el.hö´g-] substantiv ~en ~er hög·het·en1knappast plur. upp­höjdhet och värdighet spec. om o­beroende av materiella före­teelser högt.psykol.drömmen om livets höghet och människo­släktets förädlingsedan 1522fornsv. höghhet ’högt upp­satt person’ 2(del av titel för) kunglig person samh.Hans kunglig höghetErs höghetsedan 1522