Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
håll·ning·en1sätt att hålla kroppen
särsk. med tanke på ryggens rakhet vid stående
fysiol.hållningsfelhållningsgymnastikgod hållningdålig hållninghans militäriska hållningstorväxta ynglingar med dålig hållning○äv. bildligtfasthet i karaktären
han tycks helt sakna hållning eftersom han byter åsikter från den ena dagen till den andrasedan 18302visad inställning
till ngn, i viss fråga e.d.
komm.livshållningbåda parter intog en fast hållning i förhandlingarnasedan 1504öppet brev utfärdat av rikets råd till landets allmoge om möte i Kalmar (Grönblad)fornsv. halning