Svensk ordbok 2009, webbversion

håll`ning substantiv ~en ~ar håll·ning·en1sätt att hålla kroppen särsk. med tanke på ryggens rakhet vid stående fysiol.hållningsfelhållningsgymnastikgod hållningdålig hållninghans militäriska hållningstor­växta ynglingar med dålig hållning○äv. bildligtfasthet i karaktären han tycks helt sakna hållning efter­som han byter å­sikter från den ena dagen till den an­drasedan 18302visad in­ställning till ngn, i viss fråga e.d. komm.livshållningbåda parter in­tog en fast hållning i förhandlingarnasedan 1504öppet brev utfärdat av rikets råd till landets allmoge om möte i Kalmar (Grönblad)fornsv. halning