Svensk ordbok 2009, webbversion
[hä∫`a]
substantiv ~n hässjor
hässj·an●torkställning för hö eller säd
jordbr.hässjestörstånghässjasedan ca 1600trol. ombildn. av fornsv. häs ’höstack, halmstack’; jfr 2hässja
[hä∫`a]
verb ~de ~t
hässj·ar1hänga upp (hö eller säd) till torkning på hässja
jordbr.höet hässjades och bärgadeshässja ngtsedan 1697till fornsv. häs ’höstack; halmstack’; av ovisst urspr.
2flämta med tungan hängande (långt) utanför munnen
särsk. om hund
zool.hunden hässjar när det är varmthässjasedan ca 1755sv. dial. hässja; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-188813hässjande,
vbid2-188813hässjning (till 1)