Svensk ordbok 2009, webbversion

1hässja [hä∫`a] substantiv ~n hässjor hässj·an●tork­ställning för hö eller säd jordbr.hässjestörstånghässjasedan ca 1600trol. ombildn. av fornsv. häs ’hö­stack, halm­stack’; jfr 2hässja
2hässja [hä∫`a] verb ~de ~t hässj·ar1hänga upp (hö eller säd) till torkning på hässja jordbr.höet hässjades och bärgadeshässja ngtsedan 1697till fornsv. häs ’hö­stack; halm­stack’; av o­visst urspr. 2flämta med tungan hängande (långt) utan­för munnen särsk. om hund zool.hunden hässjar när det är varmthässjasedan ca 1755sv. dial. hässja; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-188813hässjande, vbid2-188813hässjning (till 1)