Svensk ordbok 2009, webbversion

häl`ta substantiv ~n hält·an●det att vara halt till­fälligt el. permanent med.efter o­lyckan led han länge av en lindrigare hältasedan mitten av 1300-talet SOU; formen hälta ca 1520Helsinge-Lagenfornsv. hälti, hälta; till 1halt