Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n hägrar
hägr·ar●en ljusgrå storkfågel som i flykten håller halsen S-formigt indragen
och benen bakåtsträckta
zool.gråhägerorörlig stod hägern vid strandkanten och spanade efter fiskhägrarnas grova risbon högt uppe i träden○äv. om närbesläktade fåglarvanligen i sammansättn.
JFRcohyponymrördrom
purpurhägersilkeshägersedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. hägher; gemens. germ. ord; urspr. ljudhärmande