Svensk ordbok 2009, webbversion

hä´ger substantiv ~n hägrar hägr·ar●en ljus­grå stork­fågel som i flykten håller halsen S-formigt in­dragen och benen bakåtsträckta zool.gråhägero­rörlig stod hägern vid strand­kanten och spanade efter fiskhägrarnas grova risbon högt uppe i träden○äv. om när­besläktade fåglarvanligen i sammansättn. JFRcohyponymrördrom purpurhägersilkeshägersedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. hägher; gemens. germ. ord; urspr. ljud­härmande